Den 21 december 1998, på deras pappas födelsedag, föddes Carla och hennes tvillingsyster Fredrika.I familjen fanns redan deras två äldre systrar, Martina och Petra, och tillsammans blev de en oslagbar kvartett. Systrarna växte upp i Göteborg med mamma Karin och pappa Erik. Carla var hela familjens teaterapa och underhållare. Hon älskade att dansa, sjunga och måla och var den som fick hela familjen att skratta. Allra mest fick hon nog sig själv att skratta, men det var också en stor del av hennes charm.

Den 5 juni 2017 skulle Carla äntligen ta studenten. 12 år av flitig, och ofta nervös, skolgång skulle snart vara över. Carla och hennes tvillingsyster hade båda spenderat gymnasietiden på olika skolor men avslutade med att gå tillsammans det sista året och nu skulle de få ta studenten ihop. Vad alla andra inte visste, var att Carla bara dagar innan fått ett mardrömsbesked. I hennes hjärna växte en stor tumör. 

Dagen var glad. Vi andra såg inte hur hon kämpade med sin fot, som inte ville lyda henne. Vi såg bara hennes stora leende, alla vänner som firade med henne, de två vitklädda studenterna som äntligen nått fram till denna efterlängtade dag. Vi visste inte att tumören i hennes hjärna skulle ställa till det så, göra det omöjligt för henne att kontrollera hela sin vänstra sida, att hon bara månader senare skulle behöva en rullstol för att ta sig fram. Den Carla som älskade att dansa och sjunga skulle snart inte kunna göra något av det. Men där, på hennes student, kändes allt det där långt borta. Hon och hennes tvillingsyster fyllde huset med sina vänner, familjens vänner, släkten. Alla firade att dagen äntligen var här. 

Carla såg fram emot att få resa iväg, upptäcka världen med sin bästa vän. Hon längtade efter att få göra misstag, testa sin förmåga och skratta med nya, ännu okända, människor som hon skulle få träffa. Verkligheten blev en annan.

Den tumör som växte i Carlas hjärna var stor. Prognosen bister. Operation en omöjlighet. Allt som kunde göras gjordes. Vi i familjen fanns vid hennes sida genom hela behandlingen. Cellgifter och strålning. Trots extrem trötthet, förlamning, och en dödlig sjukdom slutade hon aldrig att vara familjens glädjespridare. Precis som hon alltid gjort var det hon som bjöd på skratt och kärlek till oss andra. 

Livets dag

Exakt ett år efter att hon fick sin diagnos ville Carla fira att hon fortfarande fanns bland oss. Det var då hon instiftade Livets Dag. Hon samlade några av sina bästa vänner för att fira det magiska som kallas livet.

Hon trodde helhjärtat på livet, och på vilken gåva det var att få uppleva det. Hon menade att vi alla skulle leva för dem som inte fick. Carla var alltid medveten om att det liv hon fått leva ditintills hade varit ett fint och privilegierat liv. Även när hon var sjuk var hon tacksam för allt det hon hade, och hon var alltid medveten om att det fanns så många i världen som behövde kämpa hårt för sina mest grundläggande rättigheter. Hon trodde stenhårt på ett jämställt samhälle, på en bättre värld. Hon såg det som allas ansvar att göra det man kan för att förbättra världen på det sätt man kan. Vi har därför startat denna stiftelse för att hedra henne. För att hon ska fortsätta kunna sprida sin glädje och kämparglöd.